I våra blogginlägg och på sociala kanaler pratar vi om vikten av att förstå elevers behov och att göra anpassningar utifrån det vi ser. Det vi planerar och gör har sin utgångspunkt i eleven och dennes behov. Det finns många fördelar med att vara två som ser det som sker och utifrån det skapa förståelse av de behov som eleven har. Vi tycker oss ha koll på detta. Men om vi ska vara helt ärliga så ser och förstår vi nog inte allt av det som sker. Något som är säkert är att det som står i titeln är sanning, det som vi inte ser och hör, finns och upplevs!
Följande scenario är hämtat direkt från vår skolvardag. En av många klassrumsepisoder där vi missat att anpassa utifrån elevernas behov.
Allt är som vanligt, vi har mött eleverna i hallen, pratat några ord för att sedan säga god morgon vid dörren. I klassrummet är morgonmusiken på, morgonarbetet framlagt och schemat uppe som vanligt. Det är samma struktur, igenkännande uppgifter och alla elever är efter några minuter aktiva, effektiva och fokuserade på det som de förväntas arbeta med. Det är så lugnt att vi idag har möjlighet att gå iväg och lästräna en av eleverna i rummet bredvid.
Fokuseringstiden för första lektionen denna morgon är 25-10-20-5, anpassade efter de uppgifter som ska göras. När morgonarbetet är gjort (25 min), genomgången samt rörelseaktiviteten (10 min) och det egna arbetet ska påbörjas (20 min) så märker vi att några börjar bli lite oroliga. Detta visar sig genom verbala uttryck och fysisk rörelse. Vi tänker genast att någon form av kravanpassning är på sin plats för dessa elever, så sagt och gjort. Men det ser inte ut att hjälpa så som det brukar, oron fortsätter. Vi kollar på varandra, byter lite kroppsspråk som vidare övergår till ord, vad är det som är fel? Det är något som oroar eleven/eleverna? De upplever något som vi inte ser och uppfattar. Helt plötsligt så säger en av eleverna.
-Jag hatar dina XXXX nya skor, de är så fula!
Då kollar vi två på varandra och förstår först inte riktigt. Men då XXXX tar ett steg mot eleven för att höra närmare vad hen menar så hör vi det, vi båda fattar, de nya skorna låter, de gnisslar lite när XXXX går. Klart att de är fula! XXXX vänder, går och byter skor till sina gamla, de som är sönder i spännet och har sliten sula, de som inte låter! XXXX går fram till eleven och frågar:
-Tycker du att dessa skorna är finare?
-Mycket! Släng de andra, jag kan göra det år dig.
Det är precis så här det är, vi missar saker, vi kan inte förutse, förstå, se och höra allt. Men en sak är helt säker, det som vi inte ser och hör finns och upplevs och upplevelsen kommer till uttryck på skilda sätt för olika elever. Det gäller ”bara” att förstå & uppmärksamma vad det är som stör eleven/eleverna. Tur att de är så bra på att berätta för oss när något inte stämmer. De kanske inte berättar på ett sätt som vi förväntar oss, men om vi ser mellan raderna så kan vi tolka och förstå de signaler som eleverna skickar ut. Vi är ofta alldeles för snabba med att ge tillsägelser. Vi säger inte att tillsägelser inte behövs, men kanske att vi ibland tenderar att vara för snabba med att uttala dem. Framförallt så kanske tillsägelserna kommer vid fel tillfälle, tex då eleverna är i någons sorts affekt. Som pedagog arbetar vi utifrån det vi ser hos eleven. Men allt kan vi inte förutspå, allt kan vi inte se. Trots detta så gör vi ett bra jobb.
”Vägen till att bli en professionell lärare går både via misslyckade och lyckade försök”, Forskning för klassrummet Skolverket.
Ha en skön och avkopplande helg //
Annica & Ann
Flextur-anpassad pedagogik 